Dindars Blogg

Det blir automatiskt så att man inte skriver så mycket här. Vet inte varför riktigt. Men om jag ska berätta lite hur jag mår då för de som läser bloggen bara för o veta det. 


Jag har tagit paus från behandlingen sen jag kom hem från Eksjö. Så inget gift för mig tills den 14:e då jag ska åka till Uppsala för att träffa den där läkaren som alla har snackat om så mycket. Han som ska vara Sveriges bästa då när det gäller så allvarliga sjukdomar. Vi ska planera ett datum då jag ska opereras. I Uppsala då. Det känns bra att det börjar nu liksom, men ändå läskigt att tänka på att det värsta är på gång nu. Det händer snart. Tredje gången jag ska få behandling. Halva vägen. Kommer jag orka det? Sedan operationen då, som bara bli mer och mer avancerad. Undra vad de ska säga i Uppsala. Tråkiga nyheter säkert där med..

Men nu har jag ju vilat i en vecka nästan från behandlingen. Så jag kan äta igen. Med vilja liksom. Jag kan äta pizza nu och till och med dricka cola med det. Ni anar inte hur mycket jag uppskattar det. Jag uppskattar livet mycket mer. Alla små detaljer. Saker jag gjorde innan som jag inte alls ens tänkte på då. Det är en härlig känsla bara att kunna få gå ut och gå. Jag är tacksam. Jag är verkligen tacksam för att få vara med. Att få känna att man är en del av.. allt det här. Ni förstår säkert inte vad jag menar riktigt, men det är en underbar känsla. Jag älskar det. 
Jag hoppas ni känner så nån gång. Att vara tacksamma. För att få leva ett liv utan några större problem. Det känns skönt. Det är en fin känsla. Jag tänkte inte så mycket på det då när jag var.. ja, vanlig. Så därför ville jag skriva lite om det bara. 


Ber om ursäkt för att jag skriver så lite, men jag vill helst hålla de flesta tankarna för mig själv. Annars blir det för jobbigt för er.

Men vi hörs. 
Hej då.